En dag i skidaffären

Idag var tanken att jag skulle inhandla ett par nya löparskidor och därför ställde jag kosan till Abrahamsberg där den vasaloppsrekommenderade affären låg. Utanför verkade allt lugnt men väl inne i butiken var det visserligen lugnt men massor med folk. Jag stegade fram till skidorna och tänkte leta upp en expedit men insåg sen att man var tvungen att ställa sig i en kö. Längst fram stod K och J som jag inte sett på flera år och det var därför ett självklart val att prata med dem tills de kom fram till provningen. Under tiden växte kön sakta men säkert. Eftersom det inte fanns några kölappar tappade jag kontinuerligt köplats.

Nåväl, jag ställde mig sist och köade en halvtimme (jag stod dessutom och pratade kanske 15 minuter innan jag började köa). Därefter fick jag framföra mitt ärende. Det stod snabbt klart att jag inte varit den ende som kommit på att man behövde nya skidor. Det var ordentligt utplockat på både skid- och pjäxfronten. Med skidorna hade jag tur och fick tag på ett lämpligt par, på pjäxfronten fanns nästan inget att välja på och jag fick ta det som fanns.

Några skidor fick jag dock inte med mig hem, pga överbelastningen kunde jag inte få bindningen monterad förrän den 5/1. Lite surt tycker jag.

En rejäl dos vinter

Mellandagarna har verkligen präglats av snön. Det räcker tydligen inte med meterhöga snövallar utan nya doser snö portioneras ut med jämna mellanrum, allt för att skottningstekniken inte ska glömmas bort. Försökte inspirerad av snön hitta löparpjäxor av gammal typ i second-handbutik men det mesta var utplockat. Som ersättning tog jag mig till stadens Acticgym och körde lite konditionsträning. Och som avslutning kollade jag på annan slags snö i Himlen är oskyldig blå. Många härliga 70-talsmiljöer och en småunderhållande historia men kanske inte något av filmhistoriens storverk. Det var i alla fall roligt att återbesöka Falköpings biograf där jag inte varit sen gymnasiet. Uppfräschad med sköna fåtöljer och bra bildkvalitet kunde man njuta i den lilla salongen som är inhyst på den före detta läktaren (en i stort sett utdöd företeelse i biografvärlden numera tror jag). I den stora salongen var det ju "västgötafilmen" Änglagård III som härskade.

Konsum som livsstil?

Jag tog idag omvägen via konsum sjöstan för att fynda med kuponger jag fick med senaste utskicket. Det är år sen sist jag använde kuponger i mataffären. I morgon använder jag Coopcheck 1 för tre nätter i Lund, på fredag hostar vi fram en andra för övernattningar i Köpenhamn. Slutligen kommer jag på söndag lassa fram den tredje kupongen för två nätter i Lund.

Och ändå handlar jag mest på Ica!

Ett besök i historien

Köpte i förra veckan denna intressanta text från en händelserik tid. Särskilt kul är blandningen av viktiga händelser och, som det kan tyckas, små detaljer, allt dokumenterat i protokollen. Samtidigt som det är längesedan är mycket ganska modernt inte minst hur möten går till. Jag har ambitionen att läsa den i korta delar (längesedan jag behövde sprätta en bok) och kanske kommer jag att delge särskilt intressanta partier för er läsare.

En väldigt bra och ovanlig film

I fredags såg vi en ovanligt bra svensk film, I rymden finns inga känslor. Man lyckades där med något så svårt som att göra en film om en person med Aspberger till en humoristisk film utan att det var på någons bekostnad.

Samtidigt kan jag undra var personerna med Aspberger fanns när jag var liten. Jag har inget minna att det fanns några elver med sådan sjukdom på vår skola. Gick de i särskola eller det man då kallade "kliniken". Eller doldes sjukdomen i att de bara fick utlopp för den i att bli vanliga "busar" eller bara sågs som någon form av kufar. Jag har inget svar.

Ut i naturen

För tredje gången på några veckor fylldes termosen med kaffe och Clion rullade ur garaget för en tur ner på Södertörn. Denna gången gick turen till Tyresta nationalpark i Haninge kommun. Bullar införskaffades på det osedvanligt nedslitna centrumet i Brandbergen. Luften var klar, solen tittade fram då och då och hösten visade sig från sin bästa sida.

Denna oktoberdag var skogen full av svampplockare - barnfamiljerna var klart överrepresenterade. Just på denna plats manifesterades svenskarnas självbild av naturälskare men vi kunde inte låta bli att fundera på om det kommer gälla i framtiden också. Kommer den urbaniserade människan vilja ge sig ut i skogen eller kommer man hellre sitta på ett café och dricka latte? Och hur ska det i så fall påverka samhällsplaneringen - ska man då bry sig om att skydda rekreationsområden som ingen använder eller ska man hellre prioritera andra typer av områden?

Om cykling

Hörde idag ett inslag om cykling i Amsterdam. En stor andel cyklister jämfört med i Sverige. Delvis beror det nog på geografiska förhållanden men också på planering. Klimatet gynnar naturligtvis cykling i Holland jämfört med i Sverige. Jag tror dessutom att Stockholm (där jag bor) är lite för glest för att få en majoritet att cykla. Jag tror helt enkelt att de flesta inte vill duscha när de kommer till jobbet (även om jag gör det när jag kör min knappa tvåmilssträcka sjöstan-Kista).

Jag skulle heller inte ge mig in i Stockholms rusningstrafik utan hjälm alldeles bortsett vad man sade i programmet om att hjälm inbjuder bilisterna att köra mer vårdslöst. Det är sällan bilisterna i Stockholm som skapar incidenter utan det är snarare andra cyklister som kör för fort eller fotgängare som vinglar kring.

Men några förbättringar skulle inte skada:

Få bort alla bilister som dubbelparkerar i cykelfilen! Om de nu nödvändigtvis ska felparkera vore det mer logiskt att de stannade mitt i vägen och hindrade "de egna".

Ett sätt att få bort dubbelparkerarna är att skapa rimliga parkeringsavgifter i innerstaden. Med rimliga menar jag avsevärt högre. Dagens boendeparkeringar är ju orimligt billiga. In med bilarna i garage - eller in med invånare i innerstan som inte äger bil - man klarar sig bra utan bil där- och det är ingen risk att lägenehterna kommer att stå tomma för att det är för dyrt att parkera.

På valdagen 2010

Nu när valdebatterna avklarats kanske det är dags att ta upp sin blogg efter tre månaders paus. Inte för att debatterna hindrat mig särskilt mycket - jag har varit ganska säker på hur jag ska rösta (även om jag har svårt att fullt ut identifiera mig med något parti) och har därför inte följt dem i någon större grad. Jag har i stället nöjt mig med recensionerna dagen efter. Det närmaste jag kommit politikerna var vid gårdagens besök på Bondens marknad på Söder där både M och C gjorde en sista valrusch med både Carl Bildt och Andreas Carlgren.

Alldeles bortsett från valresultat kommer mina besök på marknaden fortsätta under hösten. Det är härligt att botanisera bland närodlade bönor i alla kulörer, paprikor och inte minst många sorters svamp. Visserligen är priserna lite väl höga (söderborna verkar inte hålla hårt i plånboken) men det gäller bara att ha tillräckligt dålig koll på hur mycket pengar man hade med sig dit så kan totalkostnaden enkelt förträngas :)

Att cykla till Kista

Nu när sommaren har kommit så fungerar det riktigt bra att cykla de två milen till Kista. Idag bestämde jag mig för att dokumentera min resväg så jag hängde kameran på magen och trampade iväg. Eftersom klockan inte var mer än tio i sju när jag åkte så var det ganska glest med cyklister jämfört med vad som är det normala någon timme senare. Vägen går över Danvikstull och sen längs Stadsgården där man normalt sett får samsas med fotgängare på väg från Viking line. Utsikten mot gamla stan är magnifik.



Vid Slussen svänger man ner längs Munkbron. Det är ett av de ställen det är stökigast med oförutsägbara fotgängare och trång cykelbana. Och trängseln håller i sig över Vasabron och fram till Stadshuset.




Rödljus är inte ovanliga eftersom trafikljusen är anpassade efter biltrafiken så man kan mycket väl få en lång och irriterande röd våg. Idag behövde jag dock inte stanna mer än här vid Stadshuset.


Sen följer en av de finaste delarna av turen längs med Klarabergskanalen. Där är det lummigt och fullt med flanerare, motionerare och hundpromenerare. Karlbergs slott tronar på andra sidan och jag svänger över till Solna strax därefter.


Man följer vattnet en liten stund men det sista jag ser av Mälaren är Ulvsundasjön och Tranebergsbron. Sen kommer den stora ansträngningen - den långa uppförsbacken mot Huvudsta t-banestation. De första gångerna i våras höll jag på att inte ta mig upp men nu märker man att träning har viss betydelse. Stigningen fortsätter upp till den högsta punkten som ligger vid Sundbybergs kyrka.



Sen följer en behaglig del genom Sundbyberg tills man åter kör in i Stockholm vid Järvafältet. Där har jag flera dagar hört näktergalen men inte idag. Nu skymtar Kista i fjärran samtidigt som jag passerar Rinkeby på vänster hand.



Slutligen efter cirka en timme tronar Stockholms högsta hus, Kista science tower, upp sig som en manifestation för, ja vadå....Hur som helst när man nått dit känns det skönt att bara ha en kort stigning kvar tills jag kan åka ner i garaget på jobbet och parkera cykeln och sen ta en välförtjänt dusch.

Dagens meny

Idag lagade jag en rätt från ICA-tidningen meny. Det var en medelhavsblandning med pasta, fetaost, pinjenötter, citron och basilika. Det blev riktigt gott. Att jag denna månad fick en egen buffé var en indikation på mina nya köpvanor - mer Ica mindre Konsum och Willys.

Musikhistoria

Man kan undra hur man tänker när man utger sig för att göra en introduktion till musikhistorien. Visst är titeln en aning pretentiös. Och det får medges att urvalet är strikt subjektivt.

Vår smak för att sjunga in klassiska stycken för blandad kör med enbart mansröster gav vi ju prov på för ett drygt år sedan när vi försökte oss på Purcells vackra Thou knowest lord the secrets of our heart, vilket presenterats tidigare på denna blogg. Och att sjunga in Purcell var också en möjlig realitet vid förra helgens sejour.

Men vi valde istället att börja med ett av de stycken vi sjöng som mest under tiden i Lunds domkyrka. Schütz motett "Die Himmel erzählen" är fylld av vackra klanger och kul rytmil och är dessutom förknippad med många fina minnen från trappan i domkyrkan. Jag minns att den satte sig så i den grad i kören att organistens försöka att på en repetition sänka den en halv ton slutade med katastrof.

Att välja en Bachkoral för inspelning var inte heller ett svårt val. Här blev det tonarten som fick bestämma vilken som skulle få den äran. Vi fortsatte att sjunga i A för att enkelt kunna göra en fin övergång.

Det sista stycket av Lauridsen sticker ju ut lite genom att vara lite modernare men det passar ändå bra ihop med de lite äldre klassikerna. Detta stycke hade värden redan fastnat för och påbörjat inspelning så här var det bara för mig att bidra med en extra stämma.

Vi får när det kan bli aktuellt med en fortsättning till musikhistorien. Ska vi fortsätta med Schütz eller bör vi göra något av till exempel Mozart?

Shutter Island

Jag tillbringade gårdagskvällen i Lund på bio och valde att se Shutter Island med Leonardo diCaprio i huvudrollen. Det var en film som verkligen föll mig i smaken. En klassisk femtitalskänsla förenades med ett förväxlingstema som gjorde det svårt att genomskåda vad som var verklighet och vad som var galenskap.

DiCaprio tycker jag var riktigt bra i huvudrollen som hårdkokt men något instabil polis. Han har verkligen växt till sig till en fullfjädrad filmskådespelare. Och Max von Sydow fick som vanligt spela en obehaglig typ med tänkt tysk brytning (även om vi ju vet att den är svensk)och som oftast gjorde han det ganska bra. Fast skurkrollerna matchar ju inte de roller han gjorde med Ingmar Bergman men det betalar sig nog avsevärt bättre.



Köpte ett rabattkort på SF så nu gäller det att försöka gå på några ytterligare filmer mitt i veckan under kommande tre månaderna för att få full valuta.

Om snökaos...

Jag kan tänka mig att stämma in i klagolåten om det ymniga snöandet men inte i den som gäller att det har blivit så stora störningar i kollektivtrafiken. Det finns säkert saker som kunde gjorts bättre för att få trafiken att fungera men man kan samtidigt fråga sig om det är rimligt att dimensionera systemet så att det ska fungera smärtfritt även i extremfall som detta som kanske uppkommer max en gång vart 20:e år. En kraftig överdimensionering av resurserna måste ju alltid betalas av någon via biljettpriser mm.

Kanske måste man i stället acceptera att allt inte kan fungera perfekt ens i vårt hypermoderna samhälle. I alla fall så länge som det inte verkar vara något större hot mot människors liv och hälsa.

Schubert i Ess

Eftersom vi i min nuvarande kör ska sjunga Schuberts mässa i Ess-dur kunde jag inte låta bli att leta upp mina gamla noter från Lund. Ur nothäftet ramlade två gamla recensioner från då (hösten 1994). Konserten som visade sig ha varit 30-årsjubileum för oratoriekören innehöll förutom mässan Saint-Saens orgelsymfoni.

Recensionerna var väl inte helt positiv till körinsatsen. Som vanligt blev vi i basstämman uthängda för vår lilla numerär. Bengt Edlund i Arbetet tyckte: "Kören klingade väl och säkert utom i de fall då de alltför få herrarna i bakre ledet lämnades att klara sig själva och därvid sjöng i sten". Men man kanske inte ska hänga upp sig på recensionerna av en recensent med en sådan här vacker frisyr!



I Sydsvenskan fick hela kören sin slev av kritiken. "Men problemet låg mest hos kören, som i de allra starkaste partierna gott kunde ha klämt i mer. Klangväggen kunde gärna ha varit ännu massivare, ännu jämnare murad och textningen ilsknare i sin artikulation."

Men vi hade i alla fall säkert en traditionellt trevlig eftersits i Liberiet.

På tredje raden

Det var med viss skräckblandad förtjusning som jag bänkade mig på tredje raden på Folkoperan och Jonas Gardells föreställning Trafikplats glädjen. Tredje raden är tillräckligt nära för att man i värsta fall ska bli utsedd till kvällens driftkucku. Så besöket planerades noggrant genom att jag först och främst tog på mig en maximalt neutral klädsel (alldaglig skjorta och tröja). Väl på plats försökte jag verka lagom uppmärksam utan att riskera att få ögonkontakt.
Men det var ingen fara - det blev 18-åringen i mössa på första raden som blev Gardells favoritobjekt och eftersom jag inte heller utstöter alltför extrema skratt så var det lugnt.
Men hur var föreställningen kanske den nyfikne läsaren undrar: Mycket bra. Efter en början med klassisk stand-up följde en mix av allvar och skämt, något som Gardell hanterade på sedvanligt bra sätt. Mycket av innehållet handlade om barndomen på 70-talet där man kände igen en del av stämningarna från "En komikers uppväxt". Och en del kändes igen från den nyare "Om Jesus" bl a när han lyckades sammanfatta bibeln med historien - Kom ketchup så går vi!

Och så fick man upptäcka en härligt smetig Elvisballad som jag inte hört förut. Ni får ursäkta den dåliga synkroniseringen på youtubeklippet!

Flyttuppehållet över

Detta har nog varit mitt längsta blogguppehåll sedan jag började för ett och ett halvt år sedan. Men flyttstressen har legat över mig den senaste månaden och ingen inspiration har funnits för skrivandet.

Men efter förra helgens noggranna städning i min gamla lägenhet och måndagens anspänning kring att tömma våra gamla lägenheter på överblivna möbler har ett relativt lugn lägrat sig över sjöstan och det kan vara läge att börja skriva igen.

Med våren kommer nya utmaningar - om två veckor konsert med Filialen (Rhapsody in Blue, Prokofjevs Romeo och Julia) och återupptagen körsång. Och förhoppningsvis lite tid att bara ligga på soffan och slappa.