torsdag 19 februari 2009

Åter på banan- Tack Helena!

Så har jag äntligen rest mig från den ytterst sega infektionen. Sen två dagar är jag tillbaks på jobbet och även om jag inte är 100% återställd fysiskt är det en lättnad att kunna lämna sin lägenhet och förflytta sig utan att känna sig som en sliten åttioåring.

Jag vet för övrigt exakt när vändpunkten kom. Söndag morgon kändes allt hopplöst. Inga synliga framsteg - febern bestod och tröttheten var enorm. Men sen kom den där oväntade segern i skidskytte. Plötsligt kändes det som om saker och ting kunde ändras till det bättre. Pessimism byttes till optimism. Och även om jag fortfarande inte kunde gå till jobbet på ett par dar så visste jag att det bara var en tidsfråga. Så vem har sagt att inte sport är viktigt?

torsdag 12 februari 2009

Inte helt lätt att stänga av jobbet!

Det är inte alltid helt lätt att stänga av jobbet när man ligger hemma i feber. Febern gör sömnen orolig och leder lätt till att tankarna börjar snurra runt, gärna kring några jobbproblem som man ändå har svårt att lösa när man är hemma. Och sen sover man ändå sämre.

Idag lyckades jag i alla fall lösa ett par av dessa problem per mejl innan frukost. Det ena och viktigaste var att försöka komma med ett konkret förslag kring ett projekt som ersättning för den irriterade kommentar som jag gjorde för två dagar sen i värsta feberruset. Efter detta har dagen känts betydligt bättre.



Annars har jag fortsatt läsa. I går kväll hittade jag en oläst Sherlock Holmes-deckare (De fyras tecken) som jag fått via en bokklubb. När jag var ung tonåring läste jag gärna Sherlock Holmes och det var kul att se vilket intryck den gav idag. Jag måste säga att den verkligen var välskriven. Framför allt tyckte jag den gav en speciell tidstrogen känsla för London vid sekelskiftet. Sen kanske vissa delar inte skulle anses vara politiskt korrekta idag pga den tydliga koloniala synen på omvärlden men jag tror även denna syn väl speglar sin tid. Vad jag inte mindes från min ungdom var de referenser till franska och tyska författare som förekom hela tiden.

Naturligtvis följer jag ju också VM i skidor. Synd bara att det inte är skidskytte - det är ganska mycket roligare att titta på än utförsåkning.

Av detta kan man ju tro att jag trivs riktigt bra med att vara hemma - men nej! Nu börjar det bli riktigt segt. Dags att viruset ger upp nu tycker jag!

tisdag 10 februari 2009

Inget ont utan något gott!

Även om det naturligtvis känns ursegt att tvingas ligga hemma och maximalt orka stå benen i 20 minuter, för det i alla fall med sig det goda att man hinner läsa en del.

I går läste jag Göran Häggs relativt nya biografi om Mussolini. Om ni avskräcks av ämnets eventuella tyngd kan jag informera om att det inte finns några skäl till det. Göran Hägg skriver samtidigt både lätt och välinformerat utan att för den skull hänga upp sig på detaljer. Och i dag, när fascism ofta får stå för det mesta som är högerextremt är det intressant att se hur olika rörelser som Mussolinis, Hitlers och Francos skiljer sig från varandra. Dessutom är det intressant att se hur fascismen under Mussolini förändrades under de dryga 20 år han satt vid makten.

Idag har jag varit slöare och bara plöjt Mari Ljungstedts senaste deckare och den var verkligen ingen av de bättre jag läst. Vi får se vad jag kommer att ägna mig åt i morgon. Det verkar i alla fall inte som om min kropp vill släppa iväg mig till arbetet!

söndag 8 februari 2009

Dags att slå tillbaka!

Har under flera veckor (ja kanske månader faktiskt) kämpat mot en infektion som med jämna mellanrum stuckit upp sitt fula tryne. Efter en januari som varit fullspäckad med resor (tre gånger till Lund), symfoniorkester och ett projekt på jobbet med strikt deadline verkar det till slut som om kroppen har fått nog.

Feber och total kraftlöshet gör det mer än troligt att jag ffg på mer än ett år tvingas sjukskriva mig i morgon. Nu är det dags att slå tillbaka!

lördag 7 februari 2009

Dags igen!

Så var det dags igen för årets melodifestival. Hajpat och med ett fokus som inte står i propotion till de musikaliska prestationerna. Men samtidigt ganska roligt som företeelse. Jag hade sett fram emot att se på festivalen tillsammans med goda vänner men i stället blev jag liggande på soffan med feber. Rätt trist!

Också startfältet var väl som helhet rätt trist. De enda tre som riktigt höll måttet tycker jag var Emilia, Alcazar och Caroline af Ugglas. Och även Shirley Clamp var godkänd. Och det verkar ju som om svenska folket tyckte ungefär som jag - alla dessa tre gick ju vidare till duellerna.