Så nära men ändå så långt borta

I somras semestrade vi vid södra sidan av Neapelbukten. I den välordnade staden Sorrento kunde man koppla av, strosa längs gågatorna och simma i buktens azurblå vågor. På kvällen kunde man njuta av den magnifika utsikten av Vesuvius. Och platsens romantiska skimmer var tydlig genom de ständiga strömmarna av brudpar som anlände, ofta brittiska.

Vesuvius syns även från andra sidan bukten men där är det mindre rofyllt. Längs stranden kör en bulldozer med två döda ungdomar som försökt starta eget i Camorrans värld. De har lurats in i ett bakhåll och eliminerats.

I filmen Gomorra, som bygger på Roberto Savianos bok, får man följa fem parallella historier som utspelar sig i den slumartade värld som breder ut sig runt Neapel. Det är en vardag där våldet och drogerna är ständigt närvarande och det är just det faktum att det har blivit en normalitet som gör filmen mest skrämmande. Det verkar som om nästan ingen kan se något alternativ till den våldsamma tillvaron.
Jämfört med boken är filmen klart mycket lättare att ta till sig. Den stora svagheten i Savianos bok är alla namn och klaner som för en icke insatt är i stort sett omöjliga att följa och som gör att de intressanta historierna försvinner. I filmen blir allt mycket tydligare.



Utan att avslöja allt för mycket från filmen kan man lugnt konstatera att man lätt står över buffelmozzarellan efter att ha sett hur avfallet hanteras i området. Och den där italienska skjortan kanske inte sitter så bra trots allt….

I alla fall är filmen verkligen något som kan rekommenderas. Men om ni väl läsa om Camorran skulle jag nog rekommendera er att hoppa över Savianos bok och hellre ägna er åt Maja Lundgrens ” Myggor och tigrar”. Visserligen kanske inte en lika realistisk skildring men avsevärt roligare.

Att räkna pauser

Att räkna pauser tillhör en trumpetares viktigaste uppgifter i alla fall om man spelar symfoniorkester. Och det har jag därför fått ägna mig åt idag. I Essinge församligssal repade jag Beethoven med orkestern Filialen inför nästa veckas konsert. Och eftersom både kör och pianosolist saknades blev det ändå viktigare att räkna rätt eftersom mycket av det som hjälper en att hitta rätt saknades. Fast jag fick faktiskt spela ganska mycket också!

Barry Gibb i Malmö?

En av de härligaste scenerna i Jesus Christ Superstar var när Barry Gibb....nej förlåt Patrik Martinsson kom nedseglande i äkta discooverall för att sjunga Superstarhiten kompad av tre soulinspirerade tjejer i vitt krull. Likheten var slående:



Frågan är om man när det verkligen begav sig skulle vågat dra på sig något liknande och svänga loss i tidernas kanske bästa discohit Stayin' alive. Vissa av er kanske kommer ihåg den som min chockartade telefonsignal vackert insjungen av L och mig. Tyvärr har den gått i graven med min gamla telefon!

Det börjar klarna nu - åtminstone i Malmö

Det är i alla fall vad Judas tycker i introduktion till Jesus Christ Superstar som jag hade förmånen att besöka igår kväll tillsammans med U och J och L som fick hoppa in i ett sent läge. Och den senares utlåtande har ni kanske redan hunnit läsa - det har dock inte jag eftersom jag ska försöka redovisa mina intryck helt oberoende av hans. Eller åtminstone så oberoende de kan bli efter att ha sitt bredvid honom under föreställningen, druckit vin tillsammans i pausen för att sedan avsluta kvällen med en fika på Södergatan.

Känslan när applåderna började mattas var för min del " Jag vill se den igen på direkten".

Mycket av den känslan kommer naturligtvis ifrån den historia musikalen har för mig. Den har följt mig sedan jag var 15 ungefär och låtar och oftast även texter sitter i ryggmärgen på mig.

Men mycket beror också på att det var en i det stora hela ett mycket bra framträdande. Följande saker var bland det jag gillade mest:

- Ola Salos karisma främst under först akten. Han är verkligen superstar där! Tyvärr är han inte riktigt lika bra när han går upp på höjden och han har en bra bit kvar till att kunna skrika som Ian Gillan i orgianlinspelningen.
- Den härliga sextio/sjuttiotals känslan. Anknytingen till hela hippiegrejen tror jag är en äkta spegling av tidandan när musikalen kom och ger en väldigt speciell vinkling till hela historien. Flera av dansscenerna är riktigt kul.
- Åsa Fång som Maria Magdalena var riktigt bra med en röst som verkligen passade för rollen. Synd bara att hon lagt sig till med Helen Sjöholm s - d v s ovanan att uttala s som sche-ljud.
- Judas var också bra men bitvis var ljudet lite obalanserat där vi satt.
- Lars Humble som Herodes. Gammal är äldst. Han lyckade spela ut och var sådär lagom utflippad utan att spela över.

Tyvärr blev jag lite besviken på Fred Johanssons Pilatus, kanske inte för att den var särskilt dålig men för att den inte alls var så bra som på den engelska tv-filmen. I gårdagens föreställning blev det alltför ofta att han lade på lite för mycket volym. Och scenen med översteprästerna var inte bra. Det kändes som om utstyrseln var hämtad från ett studentspex och det gjorde personligheterna alltför fåniga snarare än de slipade maktmänniskor som jag tror att de var.

Och vad jag tycker om Ola Salos översättning har jag inte lyckats bestämma sig för. Bitvis är den riktigt bra bitvis blir det för mycket felbetoningar och uttryck som inte passar för situationen för att det ska funka.

Rensing i bokhyllan

Med jämna mellanrum känner jag behov att röja i min bokhylla för att göra plats för nya inköp. Idag gick jag därför iväg med två kassar till Myrorna på Götgatan. Jag försöker ha följande enkla kriterier för vad jag kan göra mig av med. Det ska vara en bok som jag varken har lust att läsa igen, eller vill rekommendera någon annan att läsa. Alternativt kan det vara en deckare som visserligen kan ha varit väl värd att läsa för stunden men som inte överträffar den strida flod av deckare som hela tiden kommer ut på bokmarknaden.

Till den första kategorin hörde idag Klas Östergrens mycket omtalade böcker Gentlemen och Gangsters som åtminstone jag tycker är klart överreklamerade.

I den senare kategorin fanns min sista Mankell deckare. Jag har haft ett stort antal av dem men tycker nu att det känns som att de passerat bäst före datum.

Förhoppningsvis finns det någon okänd läsare som har vägen förbi Myrorna och på så sätt kan bidra till deras verksamhet.

Annars har slasket kommit till Stockholm som i många andra delar av landet. Tråkigt! Visar i stället ovan en bild från en härlig vinterpromenad förra söndagen i Björnö naturreservat på södra Ingarö. Då var det cirka 10 minus, lite bistert men klart bättre än dagens slask.

Bristande teknik

Tekniken är inte vad den har varit!

Och då talar jag inte om förbränningsmotorer eller tryckluftsborrar och inte ens datamaskiner.

Nej det är min pianoteknik som lämnar alltför mycket att önska. När jag och S repar på vårt program med piano-, klarinett- och blockflöjtsmusik märks min alldeles för låga repetitionsfrekvens alltför väl. Löpningarna som krävs fastnar ofta på halva vägen och spänningar byggs upp i handlederna med en icke önskvärd hastighet. Förhoppningsvis ska det gå att åtgärda under våren så att vi kan framföra bland annat den fina Schumannfantasin på ett acceptabelt vis. Stycket är en helt ny erfarenhet för mig och ett stycke fantastisk musik tycker jag. Vad tycker ni?

Ett nytt år!

Så var det nya året påbörjat! För min del skedde det mer exakt på Slussen tillsammans med U och ytterligare ett antal vänner. Slussen är ett perfekt läge för att kolla in fyrverkerierna som skjuts upp på Djurgården. I år var området dessutom förklarat som ett raketfritt område, vilket var skönt. Det innebar att man kunde njuta av spektaklet utan att riskera sina känsliga musikeröron. Och jag måste säga att jag var riktigt imponerad av fyrverkeriet fast jag inte är särskilt road av det i vanliga fall.



Jag ser verkligen fram emot det nya året. Mitt nya jobb (som inte är så nytt längre) känns riktigt bra och jag har flera roliga aktiviteter att se fram emot (närmast Jesus Christ Superstar i Malmö i januari).

Foto: U Andersson