Jag har under minst ett halvår pratat om att köpa nya högtalare eftersom de gamla, gissningsvis från 1984 faktiskt är sönder. Det går att till nöds lyssna på brötig musik men några finstämda klassiska stycken funkar inte.
Nu är jag ingen vän av shopping men eftersom min arbetsgivare hade godheten att ge mig en dag ledigt för att ladda inför den stundande helgen kom jag faktiskt iväg till Hifiklubben för att lyssna lite. Och även om jag inte köpte något direkt är jag tillräckligt säker för att utlova inköp under kommande vecka.
Har påbörjat ett miniprojekt att digitalisera en del gamla kassettinspelningar. Alltifrån "hemmakväll" 1972 till en av mig producerad sportintervju med ett par klasskompisar i tioårsåldern.
Och inte minst min syster som läser in min bok "Bedford stridsflygaren", en bok som var misstänkt inspirerad av Biggles. Vi var några som skrev böcker i skolan och därefter rekryterade de bästa i teckning för att illustrera dem. Att sen få boken inläst hemma gjorde att arbetsdelningen var fullständigt genomförd. Även om konceptet ljudbok knappast fanns på 70-talet.
Nu saknar jag bara min och min systers ljudinspelning av en berättelse från Fablernas värld men den dyker nog upp när jag letar vidare.
- Vi gjorde den nödvändiga uppryckningen och lyckades få till ett mycket musikaliskt framförande.
- Våra röster räcker ändå inte till för att få det att bli riktigt hundraprocentigt
- Vår dirigent Å har lyckats få igenom sina intentioner på ett bra sätt och repetitionerna har varit ett under av effektivitet. Av detta lär man sig att koncentration ger framgång.
- Sofias egna solister gjorde mycket bra ifrån sig. Den vitryske basen var mycket bra medan alten enligt min åsikt hade en ganska ful och metallisk röst. Det gjorde inte så mycket i Mozartstycket men däremot i hennes försök att sjunga Händel. Det passade inte alls.
Som vanligt när jag har besök av min syster med familj begav vi oss till folkmusikstället Stallet för att dansa till klezmermusik. Efter vissa svårigheter att hitta in till Galleriangaraget nådde vi fram.
Konserten vi besökte var en del av årets Klezmerfestival. Konserten bestod av två delar. Först en del som egentligen inte var klezmer utan jiddischsång (och lite israelisk) av Karsten Troyke. Mycket stämningsfull konsert med bra respons från publiken där åtminstone några stycken var jiddischtalande.
Sen dök den tysk/rysk/moldaviska ensemblen Kedem upp och höjde tempot betydligt. Det var en klezmer som var mycket virtuos och en spelstil som kändes riktigt östeuropeisk i klangen. Särskilt gällde det den klang som fiolspelaren skapade. Här blev det också dans med mycket proffsig utlärning men jag höll igen - inget återfall i hosta önskades inför morgondagens konsert - visst var det seriöst.
Nu är det dags för konsert med kören igen. En liten Mozartmässa som säkert knappt någon hört talas om och än mindre hört. Lyckades efter mycket möda genom tips få tag på en länk till en inspelning av en amatörkör i Tyskland så att man kunde lyssna igenom verket i förväg.
Jag kan förstå att stycket inte är så känt. Helt oförargligt och utan något som direkt sätter sig. Samtidigt typiskt Mozart och säkert behagligt att lyssna på.
Hur kommer det att gå då. Jodå det kommer nog att bli acceptabelt och med marginal passera "inte alltför plågsamt" kriteriet. Två vitryska solister kommer att kompletteras med två Sofiamänniskor. Måste säga att jag varit lite orolig för de senares del innan gårdagens repetition men då visade de att de verkar kunna göra en tillräckligt bra insats. Men lite otacksamt måste det vara för dem att stå bredvid de vitryska sångarna som förutom minst dubbel matchvikt också har betydligt större volym i rösten.
Kören kommer säkert att på ett stabilt sätt ta sig igenom, inte sällan med en del musikalitet. Men bitvis låter rösterna lite väl klent jämfört med orkestern och klangfärgen har väl också en del att önska.
Förhoppningsvis kommer vi att lyfta oss ytterligare ett par snäpp till i övermorgon så det kan bli en fin musikupplevelse. Förhoppningsvis blir det också hyfsat med publik.
Idag gjorde jag ett första test och gick till gymmet och tränade mitt standarpass. Det har ju gått närmare två veckor med förkylning och hosta och utifrån det kändes det rätt hyggligt. Förra veckans lopp fick jag ju ställa in vilket var synd eftersom vädret var bra för löpning: sol och 12-13 grader.
Nu är frågan vad målet ska vara för att hålla motivationen uppe under vintern.
Idag har det varit en högtidsstund för en körälskare. Som firande av Eric Ericsons 90år framfördes Bachs h-moll mässa i konserthuset. Eric leddes in på scenen och dirigerade de första satserna för att sen ersättas av Gustaf Sjöqvist.
De 90 åren var tydliga rent fysiskt men framförandet var fenomenalt. För min del var det särskilt tur att EE dirigerade min verkliga favoritsats nämligen den första fugan Kyrie eleison. GS fortsatte i Erics anda vilket inte är så konstigt eftersom han under musikhögskoletiden hade Eric Ericson som lärare (enligt info av min körledare som också var på plats och som varit kursare med Gustaf).
Jag tror inte någon svensk klassisk musiker har betytt mer för svenskt musikliv än Eric Ericson. På något sätt är det han som direkt och indirekt präglat körlivet och svensk körklang under sextio år. Redan 1945 grundade han sin kammarkör.
Efter konserten kunde ovationerna inte ta slut. När jag och S smög ut efter ett antal minuter pågick de fortfarande. Verkligen ett känslosamt farväl för den store maestron.
Riktigt så här långt har jag och U inte nått än i lindy hopen. Vi har nu passerat lektion åtta och har lärt oss en del steg och figurer. Många påminner om traditionella buggfigurer men med lite mer "svängiga" steg. Och framför allt är ju musiken så mycket bättre.
Att sen lokalen för kursen är alldeles för trång, luften dålig och förmågan att hålla tiden inget vidare är sånt man får ta!
Återigen fick man andas den skånska luften! På körresa till Österlen fick stockholmarna verkligen känna av vad en äkta skånsk höst har att erbjuda- regn och blåst.
Innan resan hade många de allra värsta föraningar vad gäller konserterna. Förhoppningarna hade sjunkit så lågt att man var nöjd så länge konserten inte blev "alltför plågsam". För just plågsamt var det på repetitionen innan avfärd. Och spänningen och irritationen låg och pyrde under ytan hos flera av körsångarna.
Nu lyckades vi dock , för vilken gång i ordningen vet jag inte, i sista stund ta oss i kragen och rädda oss från katastrofen. Konserten i Nikolai kyrka i Simrishamn gick åtminstone bitvis riktigt bra, och under gudstjänsten i S Mellby på söndagen lyckades vi även få Purcells "Thou knowest..." att konkurrera med The Johansson Four's kanske mer kända version, se nedan.
Och för oss som gärna kopplar ihop det stycket med doften av oljeblandad bensin, DKW och veterantraktorer bjöd Simrishamn på en lämplig miljö under helgen eftersom bygdens ungdomar i hamnen konkurrerade med vad de hade att erbjuda i form av både traktorer och EPA traktorer.
