London - dag II

På måndagen vaknade vi till en vacker klarblå himmel. Vi började dagen med en utflykt till Notting Hill för att insupa lite av filmkänslan där (En bloggåterkoppling: Den låt jag och L spelade in och som finns att lyssna på i tidigare inlägg finns på filmens soundtrack). Husen var härligt färgglada och bakom de lite lyxigare husen låg jättelika parkliknande trädgårdar.



Från Notting Hill tog vi bussen till Oxford street och promenerade via Bond street till Picadilly. Efter en eftermiddagslur på hotellet tog vi oss till Westminister abbey och Evensong med gosskör. Det var ett litet gäng småpojkar som lyckades fylla koret med skönsång. Mycket vackert.

Därefter begav vi oss till trakterna kring Leicester square där vi åt resans godaste middag på den persiska restauranten Simurgh.

Kvällen avslutades på Lock 17 i Camden Town där det var någon form av öppen scen. Publiken bestod huvudsakligen av kompisar till de spelande och musiker som hade spelat eller skulle upp och spela. Det var synd att det var fler för de flesta artisterna höll mycket hög kvalitet. Ett par basister och trummisar stod redo för att hoppa in och kompa huvudartisterna.

Tightast för kvällen var nog duon som spelade när vi kom. En skäggig cowboy och en gråhårig herre som borde ha klippt sig. Flint med långt hår i nacken är aldrig snyggt. Men som sagt de spelade blues bra.
Sen kom en yngre kille som spelade egna låtar - bra men lite jobbigt att han försökte sälja sin skiva mellan varje låt. Tror inte någon köpte något.
Sen kom en singer-song writer som sjöng egna låtar på ett föredömligt sätt tillsammans med några av musikerna i publiken.

Därefter kom en stirrig man som såg ut som en italienare men pratade bred engelska. Han passade inte in riktigt i stilen med ordentlig tröja och en nyckelknippa av 80-talstyp som stack ut från densamma. Han körde några reaggaenummer men precis när han skulle börja spela egna låtar blev han avvisad från scenen då han förmodligen överskridit sin tid.
Det sista vi hörde var en person som skulle kunna tas för en sådan pretentiös kulturnisse som det kryllar av på Södermalm i Stockholm. Medelålders, långt hår, munkjacka och halsduk - nej det blev för mycket så vi såg oss tvungna att lämna lokalen även om han inte alls var dålig.