Så nära men ändå så långt borta

I somras semestrade vi vid södra sidan av Neapelbukten. I den välordnade staden Sorrento kunde man koppla av, strosa längs gågatorna och simma i buktens azurblå vågor. På kvällen kunde man njuta av den magnifika utsikten av Vesuvius. Och platsens romantiska skimmer var tydlig genom de ständiga strömmarna av brudpar som anlände, ofta brittiska.

Vesuvius syns även från andra sidan bukten men där är det mindre rofyllt. Längs stranden kör en bulldozer med två döda ungdomar som försökt starta eget i Camorrans värld. De har lurats in i ett bakhåll och eliminerats.

I filmen Gomorra, som bygger på Roberto Savianos bok, får man följa fem parallella historier som utspelar sig i den slumartade värld som breder ut sig runt Neapel. Det är en vardag där våldet och drogerna är ständigt närvarande och det är just det faktum att det har blivit en normalitet som gör filmen mest skrämmande. Det verkar som om nästan ingen kan se något alternativ till den våldsamma tillvaron.
Jämfört med boken är filmen klart mycket lättare att ta till sig. Den stora svagheten i Savianos bok är alla namn och klaner som för en icke insatt är i stort sett omöjliga att följa och som gör att de intressanta historierna försvinner. I filmen blir allt mycket tydligare.



Utan att avslöja allt för mycket från filmen kan man lugnt konstatera att man lätt står över buffelmozzarellan efter att ha sett hur avfallet hanteras i området. Och den där italienska skjortan kanske inte sitter så bra trots allt….

I alla fall är filmen verkligen något som kan rekommenderas. Men om ni väl läsa om Camorran skulle jag nog rekommendera er att hoppa över Savianos bok och hellre ägna er åt Maja Lundgrens ” Myggor och tigrar”. Visserligen kanske inte en lika realistisk skildring men avsevärt roligare.