Det är i alla fall vad Judas tycker i introduktion till Jesus Christ Superstar som jag hade förmånen att besöka igår kväll tillsammans med U och J och L som fick hoppa in i ett sent läge. Och den senares utlåtande har ni kanske redan hunnit läsa - det har dock inte jag eftersom jag ska försöka redovisa mina intryck helt oberoende av hans. Eller åtminstone så oberoende de kan bli efter att ha sitt bredvid honom under föreställningen, druckit vin tillsammans i pausen för att sedan avsluta kvällen med en fika på Södergatan.
Känslan när applåderna började mattas var för min del " Jag vill se den igen på direkten".
Mycket av den känslan kommer naturligtvis ifrån den historia musikalen har för mig. Den har följt mig sedan jag var 15 ungefär och låtar och oftast även texter sitter i ryggmärgen på mig.
Men mycket beror också på att det var en i det stora hela ett mycket bra framträdande. Följande saker var bland det jag gillade mest:
- Ola Salos karisma främst under först akten. Han är verkligen superstar där! Tyvärr är han inte riktigt lika bra när han går upp på höjden och han har en bra bit kvar till att kunna skrika som Ian Gillan i orgianlinspelningen.
- Den härliga sextio/sjuttiotals känslan. Anknytingen till hela hippiegrejen tror jag är en äkta spegling av tidandan när musikalen kom och ger en väldigt speciell vinkling till hela historien. Flera av dansscenerna är riktigt kul.
- Åsa Fång som Maria Magdalena var riktigt bra med en röst som verkligen passade för rollen. Synd bara att hon lagt sig till med Helen Sjöholm s - d v s ovanan att uttala s som sche-ljud.
- Judas var också bra men bitvis var ljudet lite obalanserat där vi satt.
- Lars Humble som Herodes. Gammal är äldst. Han lyckade spela ut och var sådär lagom utflippad utan att spela över.
Tyvärr blev jag lite besviken på Fred Johanssons Pilatus, kanske inte för att den var särskilt dålig men för att den inte alls var så bra som på den engelska tv-filmen. I gårdagens föreställning blev det alltför ofta att han lade på lite för mycket volym. Och scenen med översteprästerna var inte bra. Det kändes som om utstyrseln var hämtad från ett studentspex och det gjorde personligheterna alltför fåniga snarare än de slipade maktmänniskor som jag tror att de var.
Och vad jag tycker om Ola Salos översättning har jag inte lyckats bestämma sig för. Bitvis är den riktigt bra bitvis blir det för mycket felbetoningar och uttryck som inte passar för situationen för att det ska funka.
4 kommentarer:
Jag gillar din första känsla "Jag vill se den igen på direkten". Så kände jag efter jag sett Mamma Mia - filmen i somras. Sen kan man ju analysera hur mycket som helst.
Jag har bestämt mig - tycker att så mycket i översättningen var bra, att det överväger grodorna (men visst finns de där...). Framför allt hade alternativet att köra på den gamla svenska översättningen varit så mycket sämre, JCS kräver en samtidskänsla, och många delar var riktigt bra översatta/tolkade!
Och sisådär en halvmeter längre åt vänster lät Judas toppen!!
Jag tror att gemene man är starkt präglad av vad man hört tidigare. Att jag först lyssnade på The Beatles versioner av Chuck Berry-låtar, fick originalen att låta konstiga. Själv har jag troligen inte sett den engelska tv-film du nämner och tyckte därför att Pilatus lät riktigt bra. Åsas sche-ljud gick mig lyckligt förbi, förblindad som jag var av hennes för övrigt vackra sång.
Jag som är mycket tveksam till all typ av dans, måste erkänna att deras koreografi, speciellt i Herodes-scenen fick det att rycka i kroppen min. Så kul dom verkade ha det. Jag skulle vilja kunna dansa så!
Härligt då har man något att se fram emot. Tyvärr delar jag allergin mot tje-s-stilen och nu hara jag blivit uppmärksammad på problemet. är helt säker på att jag också kommer att ryckas med. Men sjunga med kan man ju iallafall inte lockas till eftersom man är uppfödd med den engelska texten.
ÅH
Skicka en kommentar