Jauchzet, frolocket - en körarbetares erfarenheter!

Under dagarna två har vi flera gånger i Bachs härliga inledningskör till juloratoriet sjungit om hur vi ska jubla och glädjas så här inför jul.

Men någon god julstämning har jag inte lyckats sprida till mina medkorister. I stället lockar julkonserthelgen många dåliga sidor hos mig vilket särskilt drabbar dem som vill öva extra för att de i) inte varit med dag 1, ii) inte varit på repet.

Hur kan denna dåliga stämning komma sig? Det finns minst tre orsaker:

1. Alldeles för trångt - 10 körer på plats framme i koret är för mycket. Kan ingen hitta på någon form av skiftgång?

2. För långa konserter. 3 konserter om vardera 1 h 45' är alldeles för mycket. Visst kommer folk (fast det var nog snarast runt 2000 snarare än kyrkoherdens pålysta 4500-5000) men jag är övertygad om att de varit gladare om konserten inte varit mer än en 1h - 1h15'. Varje år säger man att det ska bli kortare men inget händer.

3. Hunger. Dag 2 är värst eftersom ingen mat erbjudes före 1:a konserten och bara julgröt emellan. Usch!

Men slut på gnäll och i stället dags för lite analys av konserten.

För er som inte varit på en julkonsert i Sofia kyrka i Stockholm kan det vara värt att nämna något om konceptet. Ett tiotal körer får dels framföra varsitt eget stycke och sjunger sedan tillsammans i övriga stycken.

Jag tillhör den grupp korister som tycker det är skönt när det kommer nya stycken som gärna får vara helt okända (men kanske är jag i mindertal om den åsikten). Denna helg har det varit flera roliga nya bekantskaper bl a Noel nouvelet i ett arrangemang av John Rutter (hittar jag inte på youtube) och A babe is born av William Mathias (den hittar man på youtube men i så tama versioner att de inte platsar här). Sen är ju även Bachs Jauchzet kul att sjunga. Däremot är avskrikningen av O helga natt och Händels Halleluja inte är särskilt upplyftande. Förutom att alla sjunger forte hela tiden och man därför knappt hör sig själv sliter det dessutom mycket i Hallelujah eftersom det är så trångt att man inte kan se dirigenten.

Njutbara delar som jag inte sjöng i på konserten var bl a Ave Maria av Bruckner (se klipp nedan). Och så de tre ryska diakonerna som faktiskt varierade sin programpunkt för varje konsert vilket var bra för oss även om publiken naturligtvis inte märkte något. Och naturligtvis Jubilate och Cantores som med sina klara sopran- och altröster och sångval alltid är bra.



Gemensamma stycken som gott kunde ha struktits är epilogen av Lars-Erik Larsson som mest har funktionen av förflytningsmusik något som lätt kunde klarats under en församlingssång. Och Hugo Alvéns Julsång är visserligen rätt vacker men alldeles för lång och seg.

En besvikelse var att vokalensemblen slösade bort sin talang på ett intesägande arr över Jingle Bells. Nu är jag en person som inte gillar sång av typen real group med mycket yta och inget djup så ni får väl läsa kritiken med det i bakhuvudet. Hoppas de får göra lite "riktig musik" nästa år igen.

Vår eget spanska stycke som jag nämnde i föregående blogginlägg passade nog vår kör som hand i handsken. Det behöver ingen stor volym och klang (vilket saknas i den lilla sättning som dyker upp på julkonserten)men en del timing vilket vi faktiskt lyckas få fram och som kanske gynnas av den lilla sättningen.

Nu är det skönt att det är ett helt år till nästa julkonsert!